När Gurbanguly Berdymuchamedov klev in i maktens korridorer för första gången var det i egenskap av tandläkare.
Han hade fått i uppdrag att se till den dåvarande diktatorn Saparmurat Nijazovs tänder och gjorde uppenbarligen ett bra jobb. Med tiden blev han Nijazovs livmedikus. Sedan blev han hälsominister. Sedan vice premiärminister.
När Nijazov dog i en plötslig hjärtattack 2006 utlöstes en hård kamp bland maktaspiranterna i den turkmenska eliten. När röken hade lagt sig var det den döde diktatorns gamle tandläkare som stod kvar ensam i toppen. Och där har han stått kvar i 15 år.
– Han var skicklig på att spela ut de andra mot varandra, ungefär som Vladimir Putin, säger Torgny Hinnemo, erfaren journalist och tidigare analytiker vid utrikesdepartementet, med stor kännedom om tidigare Sovjetstater.
Planen är att makten ska behållas inom familjen. I det val som arrangeras i Turkmenistan finns egentligen bara en riktig kandidat: presidentens son Serdar Berdymuchamedov.
– Han har ”groomats” under ganska lång tid, studerat och arbetat utomlands och haft ett svindlande antal officiella positioner på bara några år, säger Annette Bohr, som är analytiker inom Ryssland- och Eurasienprogrammet vid Chatham House-institutet i London.
– Han anses vara något mer beläst och skarpare än sin far.
I den mån omvärlden intresserar sig för Turkmenistan handlar det oftast om den i dag 60-årige Gurbanguly Berdymuchamedovs vilja att visa upp sig när han göder en personkult kring sig själv. Filmklipp där han visar sig på styva linan är tacksamt rubrikstoff och väcker stor uppmärksamhet på nätet, där det hånfulla smeknamnet ”Turkmenator” har etablerats.
Ibland gymmar han. I ett klipp från ett regeringsmöte lyfter han en skivstång av guld, medan ministrarna står på rad och applåderar.
Ibland spelar han in musikvideor. I en raplåt skanderar en syntspelande Berdymuchamedov och hans gitarrplinkande sonson ”Turkmenistan, Turkmenistan… life is so wonderful in motherland”.
När det gick rykten om att Gurbanguly Berdymuchamedov hade avlidit härom året spreds snabbt en rad filmklipp för att bevisa motsatsen.
I ett kör diktatorn ett terrängfordon snabbt och dristigt i cirklar runt den brinnande naturgaskrater som kallas ”Helvetesporten” i Karakumöknen. I ett annat slår han flera strike i bowling, medan hans undersåtar knappt får ned någon kägla. I ett tredje klipp visar han hur bra han är på att skjuta pistol på måltavlor medan han cyklar.
– Tyvärr får de här tokigheterna dominera, men många inser inte hur mycket människor där lider, säger Torgny Hinnemo.
Enligt ledarens officiella cv är han inte bara ”arkadag” – folkets beskyddare – utan också expert inom en lång rad områden och författare till tiotals böcker. I huvudstaden Asjchabad har han låtit resa en staty av sig själv som en gyllene hästryttare på toppen av en vit marmorklippa.
I Turkmenistan finns det inte längre någon som säger emot. Såväl Saparmurat Nijazov som Gurbanguly Berdymuchamedov har i omgångar gått väldigt hårt åt invånare med minsta invändning. Många har fördrivits i exil. Många andra har fängslats och försvunnit.
– Det är många, ovanligt många, där man inte vet vad som har hänt med dem, säger Torgny Hinnemo.
Internationella människorättsorganisationer är eniga om att Turkmenistan är en de värsta diktaturerna i världen. Landet har aldrig heller upplevt demokrati, påpekar Hinnemo.
Det är i dag en kleptokrati i ordets rätta bemärkelse, enligt Annette Bohr.
– Mer än Ryssland till och med. Det är några få inom eliten som har kunnat dela på kakan, landets avsevärda naturresurser, mellan sig. Det är en väldig systematisk korruption där man har beslagtagit det välstånd som tillhör folket, säger hon, och beskriver det vidare som att regimens människorättsbrott sker enligt konstens alla regler:
– Utomrättsliga frihetsberövanden och fängslanden, den näst intill totala avsaknaden av medborgerliga friheter, påtryckningar mot alla icke-statliga organisationer… ”You name it”.
Turkmenistan har bland de största naturgastillgångarna i världen. Det finansierar dels den stora och stränga säkerhetsapparaten som håller folket i schack, enligt Annette Bohr. Det får också andra länder att hålla god diplomatisk ton.
– Olja och gas gör ju att alla oavsett politisk hemvist, i öst eller väst, kommer krypande och ställer sig in för att göra affärer, säger Torgny Hinnemo.
Officiellt råder sedan ett antal år tillbaka ”mäktighetens och glädjens era” i Turkmenistan. Att delar av landet drabbas av hungersnöd med jämna mellanrum och att mängder av turkmener emigrerar åskådliggörs inte alls. Det påstås ännu att covid-19 inte finns där.
När landets maktparti samlades för att nominera Serdar Berdymuchamedov till presidentposten hyllades han av samtliga närvarande. De statliga medierna, som mer liknar diktatorns dagböcker, lyfte fram sonens ”utmärkta” ledarskap:
”Som en blygsam och sympatisk person, en god familjefar och en anhängare av hälsosam livsstil åtnjöt han sina kollegors respekt”, skrevs det.
Berdymuchamedov den äldre kommer att bli kvar i andra maktroller i bakgrunden. Om det ska ske någon riktig förändring behöver hela systemet rämna, enligt Annette Bohr.
– Vi har sett många envälden som har varat i två-tre årtionden och som verkar väldigt stabila, tills de plötsligt inte är det. Det kan gå fort.
