En pojke i Norrköping var tolv år när han för första gången blev omhändertagen enligt lvu, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Han hade då anmälts för en rad olika brott som skadegörelse, misshandel och olaga hot i skolan. I nästan två år var han placerad i ett familjehem för att bryta sitt destruktiva beteende, men efter konflikter med familjehemsföräldrarna så rymde han.
Socialtjänsten och hans mamma försökte få honom att återvända, men förgäves. I vårdplanen skriver socialsekreteraren att ”situationen inte kunde lösas”. Lösningen blir vård hos mamman. Lvu i hemmet.
– Hur mycket jag än ville ha honom hemma, så sa jag till socialsekreterarna att det inte var en bra idé, säger mamman.
Varför?
– Jag kunde inte kontrollera honom, han lyssnade inte på mig och han gjorde alltid som han ville.
Efter ett och ett halvt år i hemmet med lvu placerades sonen på nytt. Insatserna hade inte hjälpt och den då 16-årige pojken hade hamnat i djupare kriminalitet och fått ett eskalerande drogmissbruk.
Lvu i hemmet innebär att barnet fortfarande är omhändertaget av socialtjänsten, som alltså har ansvaret för barnet och befogenheter att agera om något går fel, men att vården utövas i det egna hemmet. Det ska finnas en vårdplan och meningen är att lvu i hemmet ska kombineras med insatser från öppenvården eller familjesamtal.
En annan mamma delar en liknande berättelse med mamman i Norrköping. För hennes son var droger huvudproblemet. Sonen hade sedan han var 15 år varit tvångsplacerad utanför hemmet utan att något hade blivit bättre.
Det står så här i vårdplanen:
”NN har inte tagit till sig av den vård han erbjudits, hans beteende har snarare förvärrats. Han är i behov av vård för sitt socialt nedbrytande beteende, men är inte mottaglig för behandling på behandlingshem.”
När pojken är 17 år får han lvu i hemmet.
– Jag var ensamstående med tre yngre barn. Han blev inte bättre, utan värre. I dag är han 20 år och jag vet inte var han är. Vi alla ville hjälpa honom, men han ville inte. Jag förlorade honom till drogerna och kriminalitet, säger mamman.
Fallen är långt ifrån unika. DN har granskat lvu-domar som rör 119 barn och ungdomar under åren 2018 till 2020.
Lvu i hemmet används i regel som ett sista steg av tvångsvården, som en utslussningsåtgärd. Det ska användas när barnet eller vårdnadshavarna har gjort framsteg i det som varit grunden till tvångsomhändertaget och ”om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne”.
Varje år får hundratals barn tvångsvård i hemmet. Ett barn kan bli omhändertaget på grund av sitt eget beteende eller för att föräldrarna brister i omsorgen.
DN:s granskning visar att i minst en tredjedel av de undersökta fallen har socialtjänsten använt lvu i hemmet mer som en lösning i brist på andra alternativ än att använda det vid vårdens slutskede.
Granskningen visar också att många ungdomar upprepade gånger begick brott när de fick vård i hemmet.
En 17-årig pojke som dömts för flera grova brott rymde så många gånger från ett statligt ungdomshem, sis, att han till slut placerades i hemmet med lvu.
Under den dryga månaden pojken var hemma begick han nya grova våldsbrott. Under en filminspelning riktade han en skarpladdad pistol mot en kvinna som filmade, ett skott avlossades som skadade kvinnan.
I ett yttrande under rättegången i tingsrätten menade socialtjänsten att 17-åringen redan hade en pågående vårdplan och fick insatser genom lvu i hemmet. Här grep domstolen in och rev upp socialtjänstens vårdplan. Rådmannen slog fast att fortsatt vård i hemmet ”inte är en tillräckligt ingripande påföljd”.
17-åringen dömdes till fängelse i ett år och tre månader.Antal barn och unga som totalt fått LVU-vård(0-20 år)
I lvu-domarna som DN har granskat målas en bild av ungdomar med ett tungt bagage upp. Nästan alla lider av alkohol- eller narkotikamissbruk. Flera av ungdomarna var dessutom aktuella hos socialtjänsten en längre tid innan de omhändertogs och placerades utanför det egna hemmet. Det är inte ovanligt att de faller tillbaka i gamla mönster när de får lvu i hemmet och blir då omplacerade på nytt.
Även i gruppen små barn som omhändertas för att föräldrarna brister i omsorgen finns det fall där socialtjänsten har använt lvu i hemmet som en lösning i stället för som en utslussningsåtgärd.
En omhändertagen sexårig flicka fick efter sju olika placeringar på ungefär ett halvår komma hem till föräldrarna. Inte för att föräldrarna har visat förbättring i sin föräldraförmåga – utan på grund av pandemin.
Flickan som led av en svår sjukdom var infektionskänslig och socialtjänsten bedömde att det var tryggast för flickan att vistas hos föräldrarna.
Under denna period fördes flickan till sjukhus i livshotande tillstånd vid två olika tillfällen. Läkare bedömde att föräldrarna sökte vård för sent. Flickan placerades utanför hemmet på nytt.
I nästan två år ska socialtjänsten ha gått ovetande om hur ett syskonpar på tre och fem år egentligen hade det hos sin pappa, där de var placerade med lvu. När det kom uppgifter om att barnen utsattes för misshandel av pappan och hade lämnats hos sin berusade mamma omplacerades barnen.
Anna-Karin Svensson är enhetschef för ungdomsenheten vid Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltningen Stockholms stad. Hon säger att lvu i hemmet alltid ska ske vid vårdens slutskede kombinerat med olika vårdinsatser.
– Det ska inte heller pågå under en längre tid än en månad eller två.
Hur ser ni på lvu i hemmet?
– Vi vill att barn ska kunna bo hemma när det är möjligt. Vi vill inte att barn och unga ska vara placerade längre än nödvändigt. Och det här är ett sätt att försöka jobba med att barn kan flytta hem. Det är också ett sätt att säkerställa att det går bra för barnet hemma, säger hon.
En orsak till att man omhändertar ungdomar som hamnat i kriminalitet är för att kunna flytta dem från sina umgängeskretsar och bryta den onda cirkeln
– Därför blir lvu i hemmet verkningslöst i dessa fall, säger Love Blomquist, advokat inom vård- och omsorgsområdet, med särskild inriktning på socialtjänstlagen.
Frågan om hur lvu i hemmet hanteras av socialtjänsten har fått Socialstyrelsen att inleda en kartläggning. Myndigheten upplever att det finns för lite kunskap.
– Vi vill veta hur man följer upp, hur man fattar beslut och i vilka situationer, säger Marie-Anne Karlsson som är involverad i kartläggningen och är utredare på Socialstyrelsen.
Kartläggningen, som är en del av ett större regeringsuppdrag, ska lämnas in i juni i år.
Bland domarna som DN tagit del av kan man se att föräldrar ofta bestrider socialtjänstens beslut om att omhänderta deras barn. Många föräldrar vill hellre ha sina barn hemma med lvu än att de placeras utanför hemmet.
En mamma berättar för DN om sin då 15-årige son. Han dömdes för flera grova personrån och placerades på en sluten sis-avdelning. Hon ville få hem sin son.
– Han började röka där och han lärde känna killar som redan hade en kriminell livsstil. Han hade allt där som jag ville hålla honom borta från. Sedan tyckte jag inte att det fanns en tydlig vårdplan.
Efter fyra månader fick han komma hem med lvu i hemmet.
– Det fungerade helt okej, han hade en kontaktperson som han träffade ibland, men sedan hände ingenting mer. Vi hade några möten, mer som en avstämning. Men det fanns inga planer framåt.
Hur skulle du vilja ha det?
– Jag skulle vilja ha en längre strukturerad behandlingsplan, att man vägleder de här ungdomarna på rätt spår, gruppsamtal med andra, uppsatta aktiviteter, att visa att det finns annat göra för att de inte ska falla tillbaka.
Några månader senare togs tvångsvården bort. I dag är sonen 18 år.
– Han hänger med kompisar som säljer knark. Han är myndig och då blir det svårare för mig som förälder att kräva hjälp. Han har hoppat av skolan och bara för några veckor sedan var polisen här och gjorde razzia.
