Oj vad det spacklas döda hästar i manussmedjorna. Det fortsätter pumpas ut remakes och reboots som ingen har bett om, ständigt nya filmer och serier som ska sona för gamla synder.
Det är alltjämt en utmaning att streama något som inte är en gammal gravplundrad relik som slitits upp från sitt sista vilorum för att sen pudras och samtidspimpas. Det är som att jämt tvångsmatas riktigt gammal senapskål men manskapet som håller i sonden säger att det heter ruccola nu, blunda och gapa.
Hur många gånger kan man snyta ur Carrie Bradshaw? ”Sex and the citys” vitbok ”And just like that” hotar med en nära förestående andra säsong i sommar. Om det liknar första säsongen blir det ännu en lång syndabekännelse över 90-talets enögdhet men samtidigt en märkligt nedlåtande QAnon-fantasi om vad en woke publik vill ha: Tre tanter i New York som panikartat försöker lära sig hantera pronomen, som om de varit nedfrysta sen 2003 och nu måste acklimatisera sig i en ny värld där de ska ha polyförhållanden med ickebinära och gå på middag med svarta människor och vad pratar man om med svarta människor, mer än Michelle Obamas självbiografi?? Troligen är allt det här självupplevt av de fossila serieskaparna och tyvärr är det självmordstråkigt.
I den fuckboy-slalom som tonåren är såg jag filmen som en sorts varning för män att inte använda kvinnor som dipsås
Nu har också sena 80-talets kaninkokerska skrapats fram ur svinnlådan. Sky Showtime har återuppväckt Alex Forrest.
När ”Fatal attraction” först visades på biograferna 1987 sågs den som den ultimata backlash-filmen mot kvinnorörelsen. Karriärkvinnan med axelvaddar skulle inte bara straffas genom att tvingas ligga med Michael Douglas utan sen dessutom ghostas av honom och slutligen skjutas. Så går det om man inte rättar sig i kärnfamiljsledet utan raggar på krogen istället för att knyta hymens band.
När jag för första gången såg originalet som tonåring tyckte jag ändå att den hade något. (Vill här poängtera att filmen redan då var urgammal, låt det föras till protokollet att jag är extremt ung, låt sen ingen faktagranska protokollet). I den fuckboy-slalom som tonåren är såg jag filmen som en sorts varning för män att inte använda kvinnor som dipsås. Girlpower ju, att göra ragu av husdjur när man inte blir respekterad.
Hursomhelst, när det nu blev dags för reboot snackades det om att Alex skulle få någon slags post metoo-upprättelse. Men serien är fortsättningsvis Dans snyfthistoria, fast uttöjd till åtta timmar och utsirad med halvhjärtade metoo-perspektiv – men Alex är forfarande ett psyko. Hon kanske inte dödar kaniner, men dränker troligen mammor. Dessutom tvingas vi uthärda Tommy Wiseau-stämning i sexscenerna. Vad var den här likstölden bra för?
Det var på samma gång det tråkigaste, obehagligaste och osexigaste jag någonsin sett
Med oroväckande stort självförtroende börjar streamingtjänsterna försöka blåsa liv i 90-talets erotiska thrillers. Nyligen slaktade Netflix 1992-klassikern ”Damage” i nytappningen ”Obsession” och det var på samma gång det tråkigaste, obehagligaste och osexigaste jag någonsin sett, det var lika erotiskt som kall lasagne.
Problemet med samtidspimpningen är att det ofta verkar göras så halvhjärtat och motvilligt. Man vill locka till sig en ny publik och tillämpa nya perspektiv och mångfald, men det känns ofta som att det genomförs med en äcklad armbåge, det skohornas in i sista stund. Resultatet blir något slags lapplagat cyniskt missfoster som inte gör någon glad.
Jag vill inte längre skedmatas med slarvigt mikrovärmda kadaver.
