Det är själva offentliggörandet som har gjort Linnéa skraj.
Fortfarande drar hon sig för att gå till butiken och handla – vem av dem hon möter har sett klippet som cirkulerar på nätet? Hon orkar inte söka något nytt jobb – vad händer när en eventuell arbetsgivare googlar hennes namn?
För en tid sedan gick hennes dåvarande sambo, pappan till hennes barn, ut på stan i tron att han skulle få träffa ett barn att ha sex med.
I stället mötte han Patrik Sjöberg och Sara Nilsson, som i två år har drivit sajten Dumpen, där de regelmässigt konfronterar män som visar sexuellt intresse för påhittade minderåriga. De två filmade exsambons ursäkter och bortförklaringar och lade ut konfrontationen på nätet.
Följderna av Dumpens publicering blev genast påfrestande även för Linnéa: människor sökte upp deras adress och gjorde anmälningar till socialtjänsten, ryktet gick fort i bostadsrättsföreningen, en främmande man ringde och hetsade – om han inte fick reda på var sambon befann sig skulle han gå in på Flashback och skriva att Linnéa stöttade en pedofil, hotade han.
– Jag menar inte att på något sätt rättfärdiga det min exsambo har gjort, säger Linnéa. Jag känner en fruktansvärd avsky mot den delen av honom. Men jag har bara dragits med i det här. Eftersom Dumpen tyckte att alla i Sverige skulle få se vår tragedi.
Juridiskt är det svårt att komma åt Dumpen, som DN tidigare berättat om i sin granskning av sajten. Deras publiceringar skyddas nämligen av grundlagen.
– Jag känner mig väldigt hjälplös, säger Linnéa. Det finns inget skydd, inget sätt för oss som är påverkade att komma åt dem.
****
Justitiekanslern är en behändig myndighet. Ett fyrtiotal jurister, alla experter på tryckfrihet, samlade i en av de mindre byggnaderna på Riddarholmen, där domstolar trängs med anrika ämbetsverk: det offentliga Sverige i sin prydno.
Mari Heidenborg, sedan fem år tillbaka justitiekansler och statens högsta juridiska ombud, visar upp för trappan, mot kontoret med storslagen utsikt över fjärden.
– Vi har fått in en stor mängd anmälningar mot Dumpen, säger hon. De skiljer sig en del från de traditionella mediehusen, det är enkelt att konstatera.
Det är mer regel än undantag att Dumpens uthängningar leder till hätsk stämning och hot. I kommentarsfält på nätet skrivs om penisar som ska klippas med trädgårdssax, testiklar som ska dingla från lyktstoplar, rättvisa som måste skipas.
Än så länge har Justitiekanslern fått över 40 anmälningar om förtal, vilket är ovanligt många – de flesta traditionella mediehus brukar bli anmälda en eller ett par gånger per år.
– Det här är ingenting vi viftar bort, säger Mari Heidenborg. Dumpen har satt i system att lämna ut uppgifter som utan tvekan kan vara förtal.
Ändå har hon beslutat att inte pröva frågan i något enda fall. Anledningen är en juridisk åtgärd som allt fler aktörer på nätet använder sig av, och som stavas utgivningsbevis.
I Sverige är yttrandefriheten världsunikt långtgående och robust, inskriven i grundlagen sedan mitten av 1700-talet. Den sajt som beviljas ett utgivningsbevis blir i lagens mening inte längre någon ordinarie hemsida, utan en nyhetsförmedlare som skyddas enligt grundlag. Tack vare utgivningsbeviset blir en publicering på Dumpen ett eventuellt tryckfrihetsbrott, och det är därför justitiekanslern hittills har beslutat att inte väcka förundersökning om förtal i något enda fall.
– Det krävs väldigt mycket för att staten ska gå in i ett grundlagsskyddat område, säger Mari Heidenborg. Jag ska vara väldigt restriktiv där.
Trots de uppseendeväckande många anmälningarna tar alltså den granskande myndigheten ingen ställning – istället hänvisas anmälarna till att själva driva ett åtal, något som kan bli mycket kostsamt.
Möjligheten att frivilligt ansöka om ett utgivningsbevis infördes 2003, då riksdagen ville möjliggöra nyhetsförmedling av andra än de traditionella mediehusen.
Bland dem som de senaste åren beviljats beviset finns ett sammelsurium av olika aktörer – det nazistiska kampanjorganet Nordfront har fått en ansvarig utgivare, den gränslösa skvallersajten Stoppa pressarna likaså. De använder sig av grundlagsskyddet, men har en helt annan moralisk kompass än de etablerade mediehusen.
Justitiekanslern har själv markerat mot Mr koll och Lexbase – två sajter som gör brottsdomar enkelt sökbara. Snokarsajter som snyltar på Sveriges vidsträckta yttrandefrihet, menar kritikerna.
– Det här systemet infördes med ett vällovligt syfte, säger Heidenborg. Samtidigt hade man redan från början farhågor om att det skulle komma in aktörer som inte var villiga att anpassa sig efter det pressetiska systemet.
Hon syftar på de etiska riktlinjer som den traditionella mediebranschen förhåller sig till, som bland annat innebär att varje publicering av klandervärda uppgifter måste vägas mot allmänintresset. Det senaste halvåret har två högerpopulistiska sajter, Samnytt och Exakt24, lämnat detta system.
Dumpen har aldrig ens tillhört det.
– Jag ser problemen, säger Mari Heidenborg. Den här typen av sajter kan på sikt utmana yttrandefriheten. Det vore inte bra.
Faran, som justitiekanslern ser det: ett utbrett missbruk av systemet som i förlängningen tvingar lagstiftarna att inskränka rättigheterna för alla publicister.
– Att man går in med lagstiftning som begränsar yttrandefriheten, för att komma till rätta med de problem som teknikutvecklingen har inneburit. Det är risken jag kan se.
