”Att skriva om arkitektur är som att dansa till musik” höll jag på att säga, men talesättet är förstås det motsatta, ”Att skriva om musik är som att dansa till arkitektur”.
Jag tror det var Elvis Costello som myntade det. Fräste det. Kastade det i ansiktet på någon recensent som givit honom en etta i betyg. Eller, mer korrekt, givit hans musik en etta i betyg, men inom de fria konsterna är ju det oftast samma sak, upphovsman och verk anses synonyma.Men så icke inom arkitekturen. För medan en sångares röst är unik och en målares penseldrag lika personligt som hans signatur, förlitar sig arkitekten på andra. På sin höjd rullar han ut sina A1-ritningar i byggbyssjan, förklarar planer och sektioner, önskar gubbarna lycka till. En nedtonad roll som ibland har liknats vid regissörens, men under mina snart 25 år som arkitekturskribent har jag aldrig någonsin hört någon svensk arkitekt ryta ”Bryt!” eller ”Omtag!” Att beskriva arkitekters verk som självreflekterande är omöjligt.
Skriver du om arkitektur är du hänvisad till byggnaden allena – i stället för hjärta och smärta har du glas och betong
Denna anonymitet försvårar naturligtvis för arkitekturkritikern. Visst kan man ibland se spår av arkitektens person – Universeums kollage av stilar reflekterar Gert Wingårdhs nyckfullhet, Läppstiftets krumelurkrona är Ralph Erskines vägran att tuktas av kapitalet (Skanska), framväxande Handelshögskolans neobrutalism kommer definitivt att spegla Johannes Norlanders rättframhet – men att göra en psykologanalys på basis av byggnaderna, grotta ner sig i upphovsmannen, bli nästan intim, det går inte. Och därmed saknar arkitekturkritikern ett redskap som exempelvis musikkritikern besitter, förmågan att omtolka verket till kött och blod, dramatisera konsten genom artistens liv och vedermödor. Skriver du om arkitektur är du hänvisad till byggnaden allena – i stället för hjärta och smärta har du glas och betong.
Häri ligger den stora utmaningen, hur levandegöra något så stendött? För eftersom man inte kan dansa till arkitektur, och inte kan bita på naglarna till arkitektur som man gör till en James Bond-film, måste man som skribent plocka fram sitt mest målande språk.
Det där är man bra på i Göteborg. Att berätta om arkitektur så att det känns, så att stumma huskroppar plötsligt får liv
Det där är man bra på i Göteborg. Att berätta om arkitektur så att det känns, så att stumma huskroppar plötsligt får liv. Det vet jag med absolut säkerhet, för Arkus, en forskningsstiftelse inom arkitektur och samhällsbyggnad, arrangerade nyligen en essätävling bland arkitekter, och om inte tävlingen hade varit anonym – och jag bara en av fyra i juryn – hade man lätt kunnat tro att min lokalpatriotism spelat in; av sex nominerade var fem från Göteborg. En rätt enastående siffra med tanke på konkurrensen – totalt 37 specialskrivna texter var uppe till bedömning.
Förhoppningsvis kommer dessa sex nominerade att fortsätta skriva. Och skriva mycket. För de senaste åren har vi genomlidit en byggbonanza, inte minst i Göteborg, och om inte våra städer ska bli ännu mer massproducerade och enformiga och intetsägande måste upplevelsen av det byggda beskrivas i ord.
Ord som kan forma handling.
