Hon har knappt sovit sedan det där sms:et kom. Iryna Zamanova är i Stockholm, men oroar sig för sin mamma och sin 18-årige son hemma i staden Fastiv, sju mil från den ukrainska huvudstaden Kiev.
– Första natten hörde de bara explosioner och flyglarm. Andra natten såg de flygplanen och fick gömma sig i skyddsrum, säger Iryna Zamanova.
Hon har tät sms-kontakt med sin familj i Ukraina och berättar att mamman, som har diabetes, försökte handla mediciner.
– Men apoteket var stängt. Folk försökte ta ut pengar på bankomaten men den var också stängd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara följer nyheterna och det som skrivs på sociala medier hela tiden i ett försök att få kontroll. Hus brinner i Kiev, min hemstad.
Hennes son har sagt att han inte vill fly utan stanna kvar och slåss för sitt land, något som får Iryna att lägga handen över bröstet.
– Jag vill inte det. Det gör ont i mammahjärtat.
Gång på gång säger Iryna att hon först inte trodde det var sant att Ryssland invaderat hennes hemland. Det är en overklighetskänsla som påminner henne om den där dagen för snart fem år sedan då hon själv vaknade upp i blod och smärta.
Den 7 april 2017 var Iryna Zamanova på väg in i Åhléns på Drottninggatan i Stockholm för att köpa en nyckelring till sin då tolvåriga dotter. Hon hann bara se lastbilen i någon sekund, sedan rammade terroristen Rakhmat Akilov henne.
På sjukhuset skrevs hon in som ”okänd kvinna” eftersom hon saknade uppehållstillstånd. När hon skrevs ut var det till ett annat liv, ett liv med benprotes.
I samband med rättegången mot Rakhmat Akilov 2018 fick hon ett tillfälligt uppehållstillstånd, sedan var hon tvungen att lämna Sverige. Iryna Zamanova, som hade sökt asyl, ansågs inte ha tillräckliga skyddsskäl.
Men hon stannade kvar och processade i flera år, och nu är läget i hemlandet plötsligt helt annorlunda.
– På bara en dag blev det panik. En dag!
Hon har flera ryska vänner i Stockholm men de undviker att prata politik.
– Vi pratar bara om normala saker och krig är inte normalt. Det är så otäckt att folk inte förstår att människor kommer dö. Ryssar kommer dö, ukrainare kommer dö. För vadå? Den här konflikten är obegriplig. Ingen vet vad som finns i Putins huvud.
Statsminister Magdalena Andersson har sagt att Sverige aldrig ska upprepa situationen från 2015 då rekordmånga asylsökande togs emot, och att andra länder måste vara med och ta ansvar när ukrainska flyktingar nu väntas fly.
Iryna Zamanova säger att hon inte vill kommentera flyktingpolitiken men är tacksam över det stöd som Sverige visat som nation. På det kafé i Stockholm där vi träffas har någon satt upp en tavla målad i gult och blått med texten ”STOP RUSSIA”. Människor hon inte känner har också hört av sig och frågat om de kan hjälpa henne eller hennes familj med något.
– Det är viktigt med det moraliska solidariska stödet och att folk visar medmänsklighet. Själv vet jag inte vad jag ska göra när kriget är så långt borta från mig. Jag är orolig.
På frågan om hur hennes egen framtid ser ut, slår Iryna ut med händerna. Hon har fortfarande inte uppehållstillstånd i Sverige men har stannat kvar av rädsla för att inte få tillräckligt bra vård i Ukraina.
– Jag har fått byta protesen tolv gånger, tar starka smärtstillande mediciner och har fantomsmärtor. I Ukraina skulle jag fastna i byråkrati och betraktas som en invalid, en belastning, säger hon.
Dottern, som har hunnit fylla 17 år, studerar på gymnasiet och har rotat sig. Själv läser Iryna Zamanova svenska och berättar att hon snart ska gifta sig med en EU-medborgare, en man från Litauen som hon träffat i Stockholm. Samtidigt har hon lärt sig att inte planera för några längre perioder i taget. Iryna vet varken hur det kommer gå för henne själv eller hennes hemland.
– Jag bara grät. Jag har också varit i ett krigstillstånd men många förstår inte förrän de själva är där och känner förlusten av människor och kroppsdelar.
