När den franska författaren Annie Ernaux, som ofta numera nämns i Nobelprissammanhang, kom ut med sin tunna, självbiografiska roman ”L’événement” (ännu ej översatt till svenska) för 20 år sedan möttes den med tystnad. Temat, en illegal abort som författaren genomgick i början av 60-talet, skapade uppenbarligen beröringsskräck. Nu har den trots allt blivit film, liksom en annan av författarens böcker ”Passion simple” – ett naket kärleksdrama som hade premiär i höstas.
– Jag var ett stort fan av Annie Ernaux men kände faktiskt inte ens till ”L’événement”. Men när jag väl läste den blev jag både arg, fascinerad och lite rädd. Jag insåg att jag inte visste något om den tiden, om de illegala och livsfarliga aborter som kvinnor kunde tvingas genomgå, säger Audrey Diwan på zoom från centrala Paris.
– Men jag hade aldrig velat göra filmen enbart utifrån själva temat. Jag blev väldigt fascinerad av den kvinnliga huvudpersonen i boken, hur fritt hon talar om frihet, rätten att välja liv, välja studier framför ett oplanerat barn, men också hur fritt hon talar om sin sexualitet, sina begär.
Diwan pratade mycket med Ernaux inför inspelningen av romanen. Bland annat bad hon författaren att förtydliga den sociopolitiska kontexten men också berätta lite mer om huvudpersonen och hennes relationer – bland annat till föräldrarna.
– För mig är boken delvis en slags psykologisk thriller där huvudpersonen står inför ett så starkt hot från samhället, eftersom det hon vill göra är kriminellt. Jag behövde hjälp att tolka det sammanhanget för att bättre förstå vad det var som gjorde mig så rädd som läsare.
Den unga rumänskfödda skådespelaren Anamaria Vartolomei, just nu ”shooting star” på Berlins filmfestival, var ett relativt oprövat kort i större sammanhang, men visade sig vara helt rätt för den svåra huvudrollen som Anne.
– Anamaria blev min intellektuella sparringpartner. Vi skapade rollen ihop och hann lyckligtvis jobba igenom den ordentligt när vi var tvungna att göra en pandemipaus i några månader mitt under inspelningen, berättar Diwan.
Bland de referensfilmer som de skickade till varandra under förarbetet fanns så skilda verk som Agnès Vardas ”Vagabond” med Sandrine Bonnaire (som spelar mamman i filmen), ”Black swan” för mor-dotter-relationen, samt Förintelsedramat ”Sauls son” som är inspelad i samma trånga fyrkantsformat som ”Omständigheter”. Och så inte minst de belgiska bröderna Dardennes socialrealistiska ”Rosetta” som Guldpalmsbelönades i Cannes 1999 samma år som Ernaux bok kom ut.
– Rosetta är en krigare, och det är så vi såg Anne också. En enmansarmé som marscherar rakt fram och aldrig ger upp det hon tror på.
Under arbetet med ”Omständigheter” har abortfrågan blivit allt hetare igen, framför allt har de hårdnande abortlagarna i Texas väckt stor internationell uppmärksamhet. Ändå var det svårt att få filmen på fötter ekonomiskt. Diwan förvånades av att vissa finansiärer ryggade för ämnet och hävdade att storyn kändes inaktuell.
– Varje gång någon vill göra en film om andra världskriget säger ju inte folk att ”det där är så gammalt”. Allt talar för att fria aborter inte kommer att vara något vi kan ta för givet, någonstans. Titta på Frankrike! Vi har en fullständigt vedervärdig presidentkandidat som är ultrakonservativ högernationalist, säger Diwan ilsket och syftar på Éric Zemmour som slirar på sina åsikter om den fria aborträtten.
På frågan om hon tror att en så grafisk och kroppsnära film som ”Omständigheter” kan få antiabortmotståndare att modifiera sina åsikter säger Diwan:
– En sak som jag upplevde under arbetet med filmen är den enorma skillnaden mellan en medicinsk abort som utförs tryggt på sjukhus av utbildad personal och de illegala aborter som inte sällan hotar kvinnans liv och hälsa. Jag tror inte att ”Omständigheter” kan ändra folks djupa religiösa eller politiska åsikter, men jag har haft väldigt intressanta diskussioner med bland andra italienska journalister. Jag tror i alla fall att filmen väcker nya tankar.
Trots att hon hittills bara har gjort två långfilmer är Diwan en rutinerad manusförfattare, bland annat skrev hon manus till den socialrealistiska polisthrillern ”Bac Nord” (Netflix) som även blev en publiksuccé på bio i Frankrike. Men hon blev ändå superchockad när hennes namn ropades upp som vinnare av det prestigefulla Guldlejonet för bästa film på Venedigs filmfestival i höstas.
– Det var en total överraskning! Jag hamnade mitt i en känslostorm med en massa tankar om vad det betydde för filmen, för mig och för Anamaria. Men också för Annie Ernaux. Så fort jag steg ned från scenen ringde jag henne. Priset kändes som en enorm kompensation för tystnaden som tidigare omgett hennes berättelse.
Mitt i glädjen och alla samtalen höll Audrey Diwan på att tappa fotfästet. Men då fick hon oväntad hjälp och stöd av sin främsta konkurrent Jane Campion, som vann det näst finast priset för sin tolvfaldigt Oscarsnominerade ”The power of dog”.
– Jane tog min hand, gav mig några goda råd och berättade lugnande om hur det hade varit när hon vann Guldpalmen i Cannes för ”Pianot” och hur hon upplevde det. Det var så välgörande och vackert, säger Diwan med ett brett leende.
