Tre år efter att Qatargate briserade på den europeiska scenen har fokus förskjutits från det påstådda korruptionsnätverket till en annan, mer obekväm fråga: vilken roll vissa belgiska journalister och tidningar spelade i att bygga upp och förstärka affären. Flera reportrar från landets ledande medier tycks, enligt rättsliga handlingar, ha samarbetat nära med polis, åklagare och säkerhetstjänst, något som väcker allvarliga farhågor om brott mot pressetiken och om urholkad redaktionell självständighet.
Namngivna journalister och medier
De journalister som nämns tydligast i akten är Kristof Clerix från den nederländskspråkiga veckotidningen Knack samt Joël Matriche och Louis Colart från den franskspråkiga dagstidningen Le Soir. Alla tre är erfarna reportrar med inriktning på polis, underrättelsetjänst och rättsfrågor – områden där tillgång till källor är värdefull, men där kritisk distans är avgörande. Utredare har kartlagt många kontakter mellan dessa journalister och högt uppsatta polischefer i Qatargate‑utredningen, inklusive krypterad kommunikation via Signal och WhatsApp, där man inte bara bekräftade fakta i efterhand utan också diskuterade publiceringstidpunkter och operativa detaljer.
Samordnad timing och delad information
Veckorna före razziorna den 9 december 2022 mötte journalister från Le Soir och Knack i hemlighet ledande befattningshavare vid Belgiens antikorruptionspolis. Enligt vittnesmål var syftet att försäkra sig om att inga artiklar skulle publiceras innan polisinsatsen hade inletts.
Denna överenskommelse ligger redan i gråzonen för vad som kan kallas oberoende journalistik, men utvecklingen gick längre: den 8 december – dagen före razziorna – spreds artikelutkast i en sluten mediegrupp. Utkasten innehöll uppgifter som vid den tidpunkten bara borde ha varit kända för utredarna, såsom antal husrannsakningar, misstänktas identiteter och förekomsten av stora kontantbelopp. Sådant beteende tyder på att journalisterna inte bara tog emot läckor, utan deltog i en medvetet synkroniserad kommunikationsstrategi.
Tidningarna som förstärkare av myndigheternas röst
När operationen drog i gång publicerade Le Soir och Knack nästan samtidigt sina “världsexklusiva” artiklar. Tonen var kategorisk: rubriker och texter beskrev utredningen som avslöjandet av en omfattande kriminell organisation inne i Europaparlamentet, medan tvivel, försiktighet och alternativa tolkningar nästan helt saknades. Ett numera symboliskt exempel är Le Soirs publicering av ett slående foto med noggrant staplade sedelbuntar bredvid logotypen för antikorruptionsenheten. Bilden var iscensatt på begäran av en polis, särskilt avsedd för de journalister som ansågs ha “hållit avtalet”, och den spreds världen över och förstärkte visuellt en förhandsdom om skuld långt innan någon rättegång hölls.
När pressetiken överträds
Den ihållande strömmen av läckor – förhörsprotokoll, utredningshypoteser och interna dokument – var nästan uteslutande belastande, medan uppgifter som talade till de misstänktas fördel knappt uppmärksammades. Obalansen bidrog till en medieberättelse som i praktiken trängde undan oskuldspresumtionen. Högre polischefer har i efterhand sagt sig vara chockade över hur exakta vissa artiklar var, bland annat när exakta kontantbelopp publicerades innan pengarna officiellt hade räknats. Några medger att journalister vid vissa tillfällen verkade veta mer än utredarna själva.
Tystnad från redaktionerna
Trots hur allvarliga dessa uppgifter är har varken Le Soir eller Knack offentligt redogjort i detalj för sina redaktionella beslut. De namngivna reportrarna har inte heller gjort någon öppen etisk självrannsakan, och tidningarna har inte klargjort om interna regler brutits. Denna tystnad är anmärkningsvärd, med tanke på vilken central roll pressen spelade i att forma opinionen kring vad som beskrevs som “århundradets fall”.
När journalistiken förlorar sin distans
Qatargate illustrerar därmed en större fara: när journalister som bevakar polis och underrättelsetjänster kommer sina källor för nära riskerar de att sluta vara vakthundar och istället bli verktyg för institutionell makt. Om fallet till slut faller på processuella grunder – vilket belgiska domstolar nu överväger – kommer skadan att gå längre än själva rättsprocessen. Den kommer också att spegla ett journalistiskt misslyckande att upprätthålla oberoende, skepsis och återhållsamhet. Lärdomen av Qatargate handlar kanske mindre om utländsk korruption och mer om inhemsk medieetik – och lämnar efter sig den obekväma frågan: vem ställer journalister till svars när de slutar granska makten och i stället börjar arbeta tillsammans med den?
