För sju år sedan regidebuterade Eskil Vogt med ”Blind” – ett originellt drama som på ett elegant sätt mixade ihop synskador, porrsurfning och urban ensamhet. När jag träffade honom i samband med filmens biopremiär förklarade regissören att hans nästa verk skulle bli ”en stillsam, Hitchcockinspirerad thriller”. Det blev inte riktigt som han hade tänkt sig.
– Nej, det kom barn emellan, ler Eskil Vogt.
– Jag trodde att jag hade lämnat barndomen för gott, men allt förändrades när jag själv blev pappa. Plötsligt vällde det upp en massa minnen som inte enbart var positiva. Det finns ofta ett nostalgiskt och magiskt skimmer kring barndomen, men samtidigt är det ju också en väldigt otrygg tid vilket jag har försökt fånga i ”De oskyldiga”, säger regissören i samband med att han gästade Göteborgs filmfestival i februari.
Bakom den tvetydiga titeln döljer sig en sinnlig men krypande obehaglig korsning av ett naturalistiskt, psykologiskt vardagsdrama och en övernaturlig skräckthriller. Filmen kretsar kring några barn i ett skogsnära höghusområde utanför Oslo. I centrum står den nyinflyttade och lite vilsna nioåriga Ida (Rakel Lenora) som har tröttnat på att passa sin autistiska storasyster Anna (Alva Brynsmo Ramstad). I stället dras hon till andra barn som visar sig ha mystiska krafter. Det som börjar som en oskyldig lek utvecklar sig snart till en mörk maktkamp på blodigaste allvar.
– Jag ville utforska barndomens hemliga värld som föräldrar inte har insyn i. Tanken är att publiken ska befinna sig i ögonhöjd med barnen. Det viktigaste var att fånga upplevelsen av att vara barn – inte att göra en skräckfilm för sakens skull. ”De oskyldiga” är dessutom betydligt mindre våldsam än en genomsnittlig skräckfilm på bio, försäkrar han.
Länge var han mest känd som Joachim Triers parhäst. De båda filmskaparna korsade varandras spår i början av 2000-talet när de båda jobbade som kameraassistenter på ett norskt frågeprogram. Det skulle bli början på ett av de mest spännande samarbetena i nordisk film. Tillsammans har de blivit specialister på att skriva melankoliska manus om norsk medelklassångest, som till exempel det stilistiska formexperimentet ”Repris” som handlade om en författartalang som paralyserades av depression och requiem-dramat ”Oslo, 31 augusti” om en livstrött hipster som försöker bli kvitt sitt heroinmissbruk. Och, inte minst, den romantiska dramakomedin ”Världens värsta människa” som nyligen Oscarnominerats för bästa manus och bästa internationella film.
Eskil Vogt var också medförfattare till Joachim Triers psykosexuella skräckthriller ”Thelma” och det engelskspråkiga familjedramat ”Louder than bombs” med Isabelle Huppert, Gabriel Byrne och Jesse Eisenberg.
Ingen av dem sticker under stol med att de lägger in mycket av sig själva i sina manus och rollfigurer. Det gäller också ”De oskyldiga” som till stor del bygger på Vogts egna barndomsminnen.
– Det är inte så att jag har plågat katter eller andra hemskheter, utan det handlar mer om själva upplevelsen av att vara barn. Jag bodde i ett liknande bostadsområde och hade också en livlig fantasi som kunde skena i väg. Men jag försökte också lägga in mig själv i föräldrafigurerna – också när de klappar sina barn på huvudet och avfärdar deras berättelser på det där nedlåtande sättet, säger Eskil Vogt.
Inför inspelningen ”De oskyldiga” varit han inspirerad av den japansk mangaserien ”Domu: ett barns dröm” av ”Akira”-skaparen Katsuhiro Otomo, men också filmer där unga skådespelare bär hela filmer med sina ansikten, som till exempel spanska ”Bikupans ande” (1973) och franska ”Ponette” (1996).
En annan inspirationskälla var den norska författaren Olaug Nilssen, som skrivit böcker om sin autistiska son som har regressiv autism.
– Sonen utvecklades normalt för att vid 3-4 års ålder tappa språket och gå in i en autistisk bubbla. Jag blev helt tagen av detta och använde detta i mitt manus, berättar Eskil Vogt.
Inspelningen föregicks av en lång casting-process som pågick under ett och ett halvt år. För ovanlighetens skull började Vogt med att besätta barnrollerna och fick även justera manuset efter skådespelarna. Framför allt sökte han med ljus och lykta efter unga talanger som också hade en rik fantasi och föreställningsförmåga. Största fyndet var Alva Brynsmo Ramstad som spelade den autistiska systern Anna.
– Det var ren flax att vi hittade henne. Vi märkte att hon kunde spela med öppen mun och ”tömma blicken” och vara kvar i det tillståndet på ett naturligt sätt. Hon jobbade med sån otrolig precision att de professionella vuxna skådespelarna tappade hakan: ”Ah, ok, är det denna nivå som gäller?”, skrattar han.
Eskil Vogt berättar att många har blivit provocerade av att han skildrar barn som går över till den mörka sidan. Men regissören gör inget för att försöka upprätthålla någon slags Bullerbyidyll.
– Jag tror inte på myten om att barn är små oskuldsfulla änglar med snövita tankar som blir korrumperade av samhället. Det är snarare samhället som ger oss moral och främjar empatin. Vi föds varken onda eller goda, eller kanske snarare före ont och gott, säger Eskil Vogt.
Samtidigt menar han att de moraliska aspekterna av barns handlingar är en mer komplexa eftersom de inte är färdigformade och inte har hitta sin inre moraliska kompass.
– Konstens roll är att påminna oss om att vi alla har alla svagheter. Därför är det viktigt att vi får känna igen oss i rollfigurer som har mörka tankar eller förbjudna fantasier. Problemet är att vi ofta förväxlar vårt eget inre med andras yttre. Och detta har blivit värre med sociala medier där man kan få uppfattningen att alla andra är så välanpassade men i själva verket befinner vi oss alla i samma kaos. Och detsamma gäller för barn.
